Jag måste berätta en grej.

Jag har inte ännu fått den där jävla noshörningen att fungera. Jag har prövat flera flera gånger och stått där i timtal för att få vattnet att rinna över till andra sidan. Jag har gjort allt som det står i instruktionerna. Men nej, det går inte.

Nå, så blir Simon sjuk och bestämmer sig för att testa den och får det att funkka på första gången. Nu håller han på och sköljer sin näsa flera gånger till dagen. Och det tar typ bara en minut för honom.

Jag blir så avundsjuuuuk. Aaaargh! Det måste vara något fel på mina näsgångar.


Och med den här lilla anekdoten önskar jag er alla en trevlig (bild på er näthinna och en trevlig) valborgsmässoafton.

Jag kan här med meddela att jag är i liv. Har inte haft krabbis i två dagar om det var det ni undrade. Men det tar lite längre än vanligt att återhämta sig om man en kväll varit upp lite längre än till klockan 22 när väckningen är samma tid varje dag.

Och så har vi sjukstuga här igen. Så jag har haft fullt upp att förbereda inför vappen ensam.

Spexet var förresten super!

Så här ser mina dagar ut numera:

Stiger upp mellan 7 och 8. Tror att jag ska dö av trötthet.

Äter frukost.

Förmiddagen går ofta åt att städa, byka, diska, förbereda mat eller sköta ärenden. Eventuellt en träff med någon.

Äter lunch.

Plötsligt på eftermiddagen får jag en stor kick energi och jag går ut med Myran och så planerar jag allt vad jag vill göra så fort Simon kommer hem. Då ska jag äta middag, sen gå till butiken, sen ut på länk, sen duschen och så ska jag ännu blogga plus det och det och det...

Men i verkligheten händer följande:

Så fort klockan slår 16 blir jag slagen i pannan av någon osynlig och får världens energikrasch. Jag orkar ingenting. Alls. Jag är helt slut som människa.

Jag har knappt ens energi att äta upp min middag. Och om ni trodde att det bara var lågt blodsocker, så trodde ni fel. För efter middagen är jag fortfarande lika utslagen som en sill i en sardinburk. Jag får ingenting gjort. Jag är totalt zombifierad (sagt av en person som inte vet någonting om zombin).

Och så här är det varje dag. Jag kan inte fatta hur min kropp varje eftermiddag då jag får den där energikicken kan lura mig att jag kommer att orka göra något mer den dagen och så igen när klockan slår fyra... PAM. Medvetslös. Varje dag.

Känns som jag är trapped i Groundhog day*.



*Ni behöver inte se den filmen om ni kan undvika det.

Medan jag använder mina lediga koncentrationstillåtna stunder till att fixa och trixa med en eventuell ny blogg, så kan ni gå in på Taikuris blogg och titta er mätta på hennes söta bebis (som också heter Minea) och på hennes fina inredning.

Igår kväll höll jag på att kikna av skratt bara åt ordet kultapuppeli (det var ett ord vi använde flitigt i högstadiet/gymnasiet tror jag). Idag har jag sjuka magmuskler.

"Todettakoon siis seuraavaa: tässä kirjassa esitetyt "tiedot" ovat meidän kahden kesken törkeän subjektiivisia mielipiteitä höystettynä yhtä subjektiivisilla kokemuksilla eivätkä edusta minkään valtakunnan virallista, sopivaa tahi yleisesti hyväksyttyä terveys-, hyvinvointi- ja lastenkasvatuslinjaa.* Kirja on sataprosenttisesti kahden besserwisseröintiin taipuvaisen, heteronormatiivisen akan päämäärätöntä kohkaamista asioista, joissa ei oleasti ole mitään kohkaamisen arvoista. Niin, ja kaikki tämä meteli yhteensä kolmen lapsen kokemuksella. ...

Että älä hyvä ihminen tätä minään oppaana lue vaan vertaistukena, varoittavana esimerkkinä tai muuten vaan imetysajanvietteenä. Ja, jos sisältö on mielestäsi pelkää höpönlöpöa, niin emme voisi olla enempää yhtä mieltä."

Jag är lite allergisk för såna där "dagens high och dagens low" listor (inte andras, men mina egna). Men här kommer en i alla fall.

Dagens bästa:

Fast om det var dagens sämsta, så har kan man väl konstatera att det var en riktigt bra dag.